Det är kutym att efter ett regeringsskifte får den nya regimen hundra dagar på sig att bli varm i kläderna i sin nya roll. Den avgående statsministern har inte respekterat detta i och med sitt uttalande om hur länge han tror borgarna kan hålla ihop med mera. Annat är väl inte att förvåna. Fram till den extra partikongress som sossarna ska hålla i mars har han en Golgatavandring att genomlida. Nederlaget ska analyseras och plats måste ges för självkritik och oomorientering. Göran Perssons person kommer att ta stryk.
En annan dålig förlorare var Olof Palme som direkt på valförlusten 1976 lovade de borgerliga "ett helvete" från oppositionens sida. Ingvar Carlsson tog väl heller inte nederlaget 1991 som en stor man. Dock gratulerade han Carl Bildt till segern och gav den nya regeringen en chans den första tiden vid makten.
Det har spekulerats om en del huvuden kommer att rulla efter det som hänt det gamla arbetarepartiet. Precis under 35 procent ställde på något sätt socialdemokraterna inför fullbordat faktum. Tiden är förbi som ensamt statsbärande parti. En som kommer att åka från partitoppen definitivt är Marita Ulvskog. Hon blev en tillgång för borgerligheten, och i en eftervalsanalys i SVT24 kunde jag riktigt se hur hon la band på sig för att inte häva ur sig något om statskupp, näringslivets ondska eller patriarkatet.
En fråga som tagits upp är också om den nya regeringen kommer att "bli dyrare" än den gamla. Koalitioner, har det visat sig, kostar mer än enpartiregeringar. Den frågan anser jag saknar relevans idag. Sverige har i praktiken haft en koalitionsregering sedan 1998. Det är länge sedan sossarna regerat enbart med stöd av ett parti som regeringsunderlag. Så nog har samarbetet med v och mp kostat det också.
Slutligen noterar jag att Anders Isaksson har liknande spekulationer som mig själv om vem som kommer att efterträda Persson. Det blir troligen Mona Sahlin. Därmed ökar utsikterna till en borgerlig valseger även 2010.
