Avslutningen på friidrotts-EM aktualiserade frågan om fusket inom idrotten. Inte för att det blev något dopingsmästerskap, men att två gamla storstjärnor så småningom erkände att de använt kokain gav ämnet förnyad substans.
Att Patrik Sjöberg åkte dit kanske inte förvånade jättemånga. Däremot höjdes det säkert på många håll på ögonbrynen när Sven Nylander också erkände, engagerad som han var inom Ren Idrott. Av allt att döma handlar det knappast om något missbruk i något av fallen. Det faktum att båda två representerat idrotten i Göteborg gör dock deras handlande oacceptabelt.
Diskussionen om Sjöberg och Nylander dopat sig under sina aktiva idrottskarriärer lär efter detta tillta. Sannolikt går det aldrig att reda ut det faktiska förhållandet. Vi får lita till att de talar sanning.
En som intresserat sig för fusket inom idrotten är författaren Per Olov Enquist. Boken Sekonden från 1971 handlar om släggkastaren Mattias Jonsson-Engnestam-Lindner, som använde en för lätt slägga. Enquist skyller fusket på "utvecklingen", och sonen-sekonden vill att det ska stå "han förbättrade resultaten" på faderns gravsten.
Som den självstränge övernorrlänning och västerbottning Enquist alltid varit låg det givetvis nära till hands att ta till marxistiska förklaringsmodeller, speciellt i en tid då dylika teorier var inne. Om inte annat så för att reagera mot sin egen uppfostran, uppväxt och bakgrund.
Den fråga som emellertid aldrig får lämnas obesvarad är när det individuella ansvarstagandet kommer in. Är en person som har mycket synpunkter på andras vandel verkligen alla gånger att anse som oförvitlig själv? Går moralism och ansvar att förena?
