Maria Leissner drev i sin korta karriär som ledare för folkpartiet hårt frågan att Sverige skulle ansluta sig till Atlantpakten, mera känd som NATO, North Atlantic Treaty Organisation. Linjen vann då på 90-talet ingen större uppslutning, helt enkelt kanske för att den inte låg i tiden.
USA:s president Bush vill nu att Sverige och fyra andra länder ska gå med i ett globalt partnerskap med NATO, vilket inget annat är en formalisering av det samarbete som redan idag sker bland annat genom övningar med USA i NATO och insatser med soldater på Balkan och i Afghanistan.
Nicholas Burns, statssekreterare på amerikanska UD, är imponerad av svenskarna och finnarna och säger att "vi vill växa närmare dem". Dörren hålls öppen för medlemskap således. Andra NATO-medlemsländer är dock inte lika positiva till partnerskapsförslaget. En allmän gissning är att det inte kommer att gå igenom.
Så bör då Sverige orientera sig mot NATO? Frågan är särskilt intressant mot bakgrund av hur utrikesminister Bildt måste agera i ärendet. Organisationen är ju i mångt och mycket en kalla krigsprodukt som hade till uppgift att "hålla USA inne, Tyskland nere och Sovjetunionen ute". Sedan dess har som bekant en del hänt.
Vågar alltså Carl Bildt arbeta för ett svenskt medlemskap i NATO på samma sätt som han slogs för EU-medlemskapet? Eller kommer på något sätt kompisskapet med Henry Kissinger att påverka honom i negativ riktning? Det är snart upp till bevis.
