Landets så kallade malligaste morgontidning har en signerist på sin ledarsida som till och från gör nedslag i verkligheten i form av korta analyser och kommentarer. Han började, tror jag, på kultursidorna i avisan men gled så småningom, lite omärkligt, över till ledarsidan för ett par år sedan.
Henrik Berggren var för en tid sedan med om att ge ut en bok, i vilken hävdas att svensken är för "statsindividualism", och att detta är ett fenomen som funnits långt före Per Albin. Vi har haft nog av präster, brukspatroner, fäder och annat som kuvat oss i civilsamhället och i familjerna. Därför har vi "valt" en trygghet från staten som är kall och materiell men som inte äter upp individens automoni.
Vad är det han pratar om egentligen? Är det ett negativt frihetsbegrepp under statens hägn? Och hur går det att få det till att Strindberg och CJL Almqvist förfäktade sådana idéer? Berggren är doktor i historia så han behärskar därför verktyget att driva en tes. Denna gång med tillhjälp av Lars Trägårdh.
Hela projektet liknar dock mest av allt något som syftar till att få med allt på en gång. I ideologiskt avseende kan det snarast karaktäriseras som samhällskonservativt på gränsen till reaktion. Berggren håller låda, åhörarna sitter tysta, skrattar till någon gång. Något nytt tillkommer knappast, och frågan är väl om författaren själv någon gång i sitt liv känt att han utvecklats.
Om Berggren är beredd utveckla sitt autonomibegrepp skulle jag kunna tänka mig att ta en diskussion med honom. Jag befarar emellertid att en sådan invit kommer att sluta i att jag får ikläda mig rabulistens roll. Större liberalpatriark i det här landet går svårligen att hitta.
