Anders Wijkman, europaparlamentariker för kristdemokraterna och tillika ett av detta partis mera upplysta företrädare, skriver på Brännpunkt om frånvaron av svenskt engagemang i frågor som rör EU. "Paradoxen är...", skriver Wijkman, "...att samtidigt som listan av gränsöverskridande problem växer tenderar den politiska debatten i vårt land att snävas in och bli än mera fokuserad på typiskt nationella frågor."
Så sant. Valrörelsen verkar komma att handla om vård-skola-omsorg, skatter, arbete och företagande. Typiskt nationella frågor alltså. Freden, miljösamarbetet, gemensamma marknadens vidare utveckling, kampen mot den internationella brottsligheten, unionens relationer till omvärlden, samt uppbyggnaden av en utrikes- och säkerhetspolitik verkar få en mera undanskymd roll.
Frågan är varför det är så här? Wijkman pekar ut två förklaringar. Ett: frånvaron av partiledare av Olof Palmes eller Carl Bildts snitt med ena benet utanför Sverige. Två: den belastning vänster- och miljöpartiet utgör på den nuvarande regeringspolitiken. Båda två vill ju att Sverige ska lämna EU, varför en uppenbar splittring i frågor som rör denna endast kan döljas genom att hålla tyst.
Det här är ingen anledning för de borgerliga att också hålla en låg profil. Frågan är dessutom vem som skulle kunna bli utrikesminister i en annan regering än dagens? Maud Olofsson har visst uttryckt önskemål om att få bekläda detta ämbete. Sedan skulle ju förstås Wijkman själv kunna komma ifråga. Eller varför inte en comeback av Carl Bildt? Eller siktar han mot att bli EU-kommissionär i framtiden?
