Att Norrbotten i Bottnakarlens ögon utgör något av en förstorad version av hur den svenska rikspolitiken utförs hoppas jag ha framgått. Inte för att allt politiskt liv roterar kring vad som försiggår häruppe, men det faktum att regionen en gång kom till genom att ett streck drogs genom den mera naturgivna region som benämndes Västerbotten före 1810, har sannolikt gjort den till ett lämpligt objekt för diverse experiment.
Det finns flera aktörer som talat sig varm för regionens utveckling i den nordligaste delen av Sverige. Den förste var landshövdingen Gabriel Gyllengrip som engagerade sig för "Västerbottens upphjälpande". Gyllengrip som tillträdde sitt ämbete 1733 fick dock litet gehör för sina idéer men var med och bidrog till att bottniska handelstvånget upphörde 1765.
En annan mera sentida agent för Norrbottens utveckling var Ragnar Lassinantti. Lassinantti kom fram i en tid innan bidragsberoendet blivit en näringsgren. Efter hans avgång från landshövdingeämbetet har regionen inte haft någon riktigt bra representant.
Därför ser det ut som det gör idag i Norrbotten. Glödheta branscher inom industrin till trots: närmare en tredjedel av de i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Och en politik värd namnet för att göra någonting år detta existerar inte. Här har du ditt tvåtredjedelssamhälle du missade vid besöket i juni Göran Persson!
Men givetvis är inte lösningen på problemet att ropa på politiker. Individen har själv ett ansvar för det som sker. Och i en liberal demokrati är det då av vikt att också medelklassen - inte den politiska adel som socialdemokratin skapat - engagerar sig inte bara i politiken. I Norrbotten är det ytterst ovanligt att yrkesgrupper som läkare och jurister återfinns i denna funktion.
Det verkar närmast som om det bland de med hög social position som hamnar i norra Sverige följer något slags folkförakt, kanske som en följd av inkompetens, osäkerhet, vad vet jag. I alla fall bådar inte detta gott utan verkar för mycket Sovjet på något vis.
