Ett problem med socialdemokratisk historieskrivning är att tideräkningen brukar börja strax efter andra världskrigets slut. En följd av detta är att återkopplingen bakåt i tiden, inte minst på arkitekturens område, sällan kommer till uttryck. En byggnad anses i regel rivningsfärdig efter en generation.
Det så kallade Fritz-Olsson-huset i Luleå var något äldre och i så dåligt skick att föga annat än ett rivningsalternativ återstod. Frågan är dock hur det kunde gå så långt. En gissning är att de historieförnekande socialdemokrater som hade det yttersta ansvaret för beslutet knappast led när ännu en bit av den "borgerliga" arkitektur som finns kvar i stan raserades. Med på vagnen var även byggherren Norrporten och garanterat ifrågavarande facklig gren Byggnads.
Förre bebyggelseantikvarien vid Norrbottens Museum Lina Karlsson har i en studentuppsats studerat den politiska processen bakom beslutet att riva husen i kvarteret Hunden. Inte förvånande kunde hon konstatera att detta gjordes upp mellan berörda intressenter och sedan kördes igenom i den folkvalda politiska delen i en formell procedur.
Karlsson vill göra gällande att det går att generalisera utifrån exemplet Hunden, att ett nytt mönster börjat framträda vid politiskt beslutsfattande. Det ställer jag mig tvivlande till, och orsaken är en annan del av Karlssons utredning, nämligen medias hantering av ärendet. Avvikande åsikter som verkligen stack ut till exempel länsstyrelsens klokskap i frågan försvann på vägen när inga rapportörer följde upp denna tråd. Såvitt jag kan se är dylika förfaringssätt förkastliga och rentav ett hinder för att befolkningskurvorna ska börja vända uppåt igen. Signifikant för den här avisan är att när väl ämnet aktualiseras utanför orten så är det försent och för mycket kommer på en gång. Ett gammalt mönster återupprepas.
