Så har då årets manifestation för den globala arbetarrörelsen avslutats, för att använda en modern term om gårdagsaktiviteterna. Det intressanta i år är inte i första hand vad missnöjet efter åratal vid makten rör sig om, utan hellre då vad de rödgröna tänker ta sig för i sitt valmanifest (notera att första maj inte är en angelägenhet för miljöpartiet).
Idéer saknas inte men vem ska betala? Carl Hamilton från folkpartiet ställde den opposition som tänkt sig att få råskälla på regeringens budget till svars under debatten i riksdagen och kunde konstatera att deras löftespolitik låg i några hundramiljardersklassen och att finansiering då än så länge saknades. Det finns ingenting som talar emot att denna ska betalas med skattehöjningar i en sällan skådad omfattning.
Imorgon när vänsteralliansen lägger fram sin ekonomiska motion kommer de därför med all sannolikt att lägga grundstenen till ett nederlag i valet. Vad som stort sker, det sker tyst brukar det heta. Regeringspolitiken under de snart gångna fyra åren må ha haft sina brister men i jämförelse med vad deras motståndare har att presentera imorgon är det större. Skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare i rätt blygsamma steg lär gå hem mer hos väljarna än stora svulstiga projekt vars nytta är svår att konkretisera även på sikt.
En annan aspekt på den rödgröna valförlusten i höst är att hela ledarlaget lär komma att bytas ut. Eriksson och Wetterstrand ska ersättas enligt partiets stadgar på grund av begränsningen av mandattiden. Ohly har haft det tungt hela tiden som partiledare och av opinionen att döma backar hans parti. Tidigare har jag konstaterat att Mona Sahlins parti inte tolererar en valförlust. Fortsättningen därefter är därmed ganska öppen.
