Marit Paulsen har i några val till EU-parlamentet fungerat som röstmagnet åt folkpartiet. Att hon kunnat bli så folklig beror på att granskningen av politikerna som väljs till EU-parlamentet är en helt än annan än den på den nationella nivån. Därför känner ingen någon annan Marit än den som kampanjade för EU, vurmar för djur och bor på landet för att förenkla det hela något.
I söndagens morgonprogram flankerades FP-ledaren av just Marit Paulsen, och det var inget korkat drag. Ändå kanske det tyder på desperation hos folkpartiet. I opinionen går det trögt för partiet efter en viss Björklund-effekt kort efter att Lars Leijonborg lämnade ledarskapet. Jan Björklund har beskrivits som något av en främmande fågel i partiet, i "en enfrågerörelse med en ensam major i spetsen".
Några symbolpolitiska utspel i syfte att putsa upp partiets socialliberala fasad som till exempel löften om matalternativ till äldre verkar inte ha häktat upp många nya sympatisörer. För de allra flesta är idag folkpartiet liktydigt med ett högerparti som flyttat in i det tomrum som uppstod i och med moderaternas vänstersteg.
Det lär dock inte föreligga någon större risk att Det Stora Valmediedrevet i år kommer att drabba folkpartiet ett andra år i rad. Skulle tro att något vänsterparti ligger bättre till för denna mindre tacksamma roll. Sannolikheten för att det blir antingen S eller MP är nog ganska jämt fördelad.
