EU-kommissionen vill satsa 6.4 miljarder euro på forskning. Idag meddelar forskningsministern att han vill inrätta elitprogram för yngre forskare i syfte att komma åt det faktum att Sverige, trots väl tilltagna summor ifråga om forskningsmedel, inte står sig särskilt bra internationellt med hänsyn taget till antal citeringar.
Ökad kvalitet stod i fokus i folkpartiets valmanifest. Även i Lars Leijonborgs proposition togs steg mot ett mer prestationsbaserat resurstilldelningssystem, och under dennes efterträdare har politiken fortsatt. Det går dock att fundera över om Tobias Krantz gjort några större framsteg på området. Storbråket med förre universitetskanslern Anders Flodström om det nya kvalitetssystemet visar om inte annat på missnöje från lärarkåren.
På somrarna brukar universitetsområdena vara något av de ödsligaste miljöer, ungefär i stil med hur det kunde vara på garnisonsorterna mellan muck och inryckning. Många inrättade tjänster på högskolorna, speciellt de mindre, kan nog liknas vid beredskapsarbeten, allt i linje med en högre utbildningspolitik som syftar till att göra om de nedlagda landskapsregementena till institut som mera ägnar sig åt förvalta redan känd kunskap.
Tyvärr finns det också inslag av biståndsideologi över folkpartiets forsknings- och utbildningspolitik. Tänket om att en procent av BNP ska gå till forskning verkar direkt hämtat från de gamla socialliberalernas biståndsmål. En tydligare profilering av kvalitetsmålen för högskolorna skulle sannolikt ta udden av kritiken om att regeringen ägnar sig åt att agera respirator i utbildningssystemet.
