Det omöbleras inte bara i regeringen utan också i partierna. Per Schlingmann har lämnat sitt uppdrag för förmodligen andra avancerade uppgifter inom politiken. Samtidigt slutar också centerns Anders Flanking på grund av betungande riksdagsuppdrag. Folkpartiets Erik Ullenhag blev idag biträdande arbetsmarknadsminister och ansvarig för integrationen. När det gäller den sistnämnde hade jag funderingar om denne kanske med lättnad lämnade partisekreterarjobbet på grund av svårigheter att kombinera socialliberalt patos med en major som chef. Typiskt var i alla fall att Ullenhag ersattes av en medarbetare med militär bakgrund, något som kanske säger något om vart folkpartiet är på väg för närvarande.
Då hjälper det inte att kvotera förhållandet jämnt mellan krav och batongliberaler/socialliberaler i regeringen. Som det verkar nu är folkpartiet på väg i en riktning som inte går att förutsäga. Man hade en historisk chans att bli ett statsbärande parti, något i stil med danska Venstre efter valet 2002. Eventuella åsidosatta socialliberaler hade då förmodligen kunna bilda ett svenskt Radikalt venstre. Nu blev det inte så, kanske på grund av dåligt ledarskap, kanske på grund av avoghet mot marknadsföring och konsulter jag vet inte. Mattias Svensson gjorde mig uppmärksam på att Jan Björklund knappt alls talar om frihet, vilket är det minsta man kan kräva av en ledare för ett liberalt parti. Nej folkpartister, det här ser inte alls bra ut. Är det hela handen som ska peka ut färdriktningen som är jag rädd för att allt kommer att sluta i en partisprängning utan något riksdagsparti. Med tanke på den långa tradition av frihetsreformer folkpartiet ändå haft i svensk politik vore detta trist. Det kanske hellre skulle vara läge nu att börja diskutera alternativ till den moderata partikrossen innan det är försent. Som till exempel ett samgående med centern?
