Har just avslutat läsningen av Apokalypsens gosiga mörker av Anders Bolling. Huvudtesen i boken är att nyhetsrapportering och forskning i alltför stor utsträckning domineras av den kommande domedagen vare sig det handlar om välstånd eller konflikter. Bolling drar fram otaliga belägg för att världen faktiskt varje dag blir en bättre plats att leva i än tidigare. Husguden för framställningen är förstås filosofen Leibniz.
Dessvärre lade författaren till denna på sätt och vissa ganska angelägna skrift ned pennan alldeles före finanskrisens utbrott hösten 2008. Således är det lätt att känna saknad efter ytterligare ett kapitel i Bollings bok betitlad Ekonomin. Detta särskilt mot bakgrund av att den man i svensk samhällsdebatt som mer än någon annan kommit att förkroppsliga en Pangloss i modern tappning gjort en film om den kommande finanskrisen.
Johan Norbergs scenario är i princip att många av världens regeringar redan skuldsatt sig öronen och att undergången är nära förestående. Vi lever på lånad tid om inte bättring sker inom en snar framtid. Nu lär inte Norberg hålla med mig om denna beskrivning, utan i sedvanlig harmoniliberal anda snarare hävda att statsinblandningen är orsaken till den fortsatta globala krisen. Men frågan är ändå, var går gränsen mellan att föreställa sig ett idealtillstånd där den osynliga handen ställer allt tillrätta och politikens drömda förverkligande av himmelriket på jorden, båda uppenbarligen beskaffade med varsin negation i form av Ragnarök.
Jag saknar lite mera nyanserade bedömningar av tänkbara effekter av stor statlig skuldsättning. Viss skillnad råder väl ändå i sammanhanget mellan upplåning inom eller utom landet t ex? I Norbergs monumentala tankefigurer saknas dylika perspektiv. Sammaledes gäller Kinas eventuella roll som "världens bank" som vidmakthålls via undervärderad valuta. Är det inte något bakvänt med en idéhistoriker som är så intresserad av ekonomi?
