I en artikel i JUSEK-tidningen berättas om pengar som blivit över när högskolor och universitet gjort sina prioriteringar. Den gängse klagosången i sammanhanget är att detta drabbar första hand studenter som inte får rätt till utbildning och forskning.
Ett annat sätt att betrakta situationen är att se dessa överskott som vinster som de moderna universitetsledningarna i sann fabrikörsanda sett till att uppstå. Vilket strider mot kutymen rörande medelshanteringen av offentliga medel som säger att dylika verksamheter skall gå med nollresultat. Annars blir det mindre pengar nästa år.
Regeringens storsatsning främst på forskning har inte åtföljts av någon ordentlig styrning av vad de som kommer i åtnjutande av pengarna egentligen uträttar. Vissa steg i riktning mot ett förbättrat resurstilldelningssystem håller på att tas men bilden är ändå att högre utbildningsverksamheter i allt högre utsträckning graviterar mot industriella arrangemang. Kanske måste vi börja ställa oss frågan vad vi ska göra med alla akademiker?
