En paradox, måhända allmängiltig, som sysselsatt många är hur någon de flesta tagit för en god människa tagit en dålig dito till sin lärjunge. Karl Popper ägnade i sin rasande kritik av Platon i Det öppna samhället och dess fiender viss filosofisk diskussion åt frågan varför Sokrates kunde ta denne under sina vingar. Ty Sokrates var ju uppenbarligen god.
Efter att ha läst journalistlegenden I F Stones Rättegången mot Sokrates har det börjat klarna en del. Stone menar att Sokrates inte alls var någon särskilt schysst figur utan rätt högmodig, elitistisk och definitivt en som skulle har trivts bättre i ett kloster än i ett öppet demokratiskt samhälle. Anledningen var främst att Sokrates såg ned på folkstyret i antikens Aten. De "sofister" som mången student i klassisk grekisk historieskrivning fått lära sig var principlösa skränhalsar som den briljante Sokrates smulade sönder argumenten för, var för övrigt enligt Stone snarare mera konstruktiva debattörer som gjordes sämre av motståndarens "negativa dialektik".
Det väl egentligen rätt ofta så här. Ledare väljer ut sina medarbetare som är som de själva när de är unga. Så var det också i fallet med Sokrates-Platon. Det hindrar förstås inte att det kan komma ut bättre av mindre lyckade val i första ledet. I fallet med Platonlärjungen Aristoteles blev det nämligen så. För att återvända till nutid och elitstyre måste man väl också säga att sovjetledaren Andropovs inval av Michail Gorbatjov i politbyrån blev ett lyckat drag.
