Thomas Gür och Patrik Engellau skriver om det skenande utanförskapet. Samtidigt framgår det av statistik att regeringen misslyckats med sitt viktigaste mål inför mandatperioden, nämligen att minska detta. Gür och Engellaus huvudpoäng är att sysselsättningstillväxten i nästan femtio år skett inom den offentliga sektorn. De vill öka incitamenten för företag att anställa.
Detta är nog av nöden eftersom inte alltmindre i längden kan försörja alltfler. Inom den skyddade sektorn finns också en speciell kategori av anställda som ska begråta de som hamnat i olika former av utanförskapet, även benämnt den tredje sektorn. Peter Wolodarski har ändå valt att se det som en framgång med regeringens politik att fler söker arbete. Faktum kvarstår dock de största omflyttningarna skett inom den tredje sektorn, fler har inte fått arbete.
Det här är ett starkt argument för att införa någon form av medborgarlön. Ekonomiskt innebär det ingen belastning för statsbudgeten eftersom kostnaderna för en sådan reform kan kompenseras av besparingar inom administrationen av de som ändå inte platsar på eller vill passa in på en alltmer strömlinjeformad arbetsmarknad. Medborgarlönens storlek bör sättas klart under de lägsta lönerna. Det är dags att komma till skott i den här frågan nu. Kanske en uppgift för en M + S - regering?
