I flera av de evenemang jag deltagit i de senaste åren har det gått att förmärka en tendens mot att de traditionella ideella krafter som arbetat med arrangemangen ersatts av folk av ett annat snitt. Jag talar om eventpajasarna.
Dessa har, och då talar jag främst om idrottsevenemang eftersom det är dessa som intresserar mig mest, föga erfarenhet av verksamheterna i sig. Följaktligen kan det stå flinande töntar vid målet efter ett långlopp och dela ut medaljer och säga dumheter som vittnar om djup okunskap rörande den ansträngning som ligger bakom prestationen. Eller andra sorgliga fall som tror att den märkning deltagare brukar få fästa på skon eller runt fotleden benämnes "chipset" när det med basta heter CHIPET. I det fallet är det knappast fråga om nyspråk, utan snarare om av som verkligen rör sig i huvudet på funktionären: slappande framför TV:n.
Vasaloppsarrangörerna har släppt in eventpajasarna i sitt evenemang. Stockholm Marathon har såvitt jag kunnat se hållit stånd än så länge, och detsamma gäller även dessbättre Lidingöloppet. Men trenden på andra håll går mot utslätning och förakt mot intressentkunskaperna, precis som om målet med allt är att skämmas för allt som en gång gick under namn av svensk modell. Låt oss hoppas att det finns de som aldrig slutar lyssna på eldsjälarna inom idrottsrörelsen. Ändå.
