Idag när jag passerade Storgatan funderade jag ett tag om jag skulle stanna och invänta den utanonnserade bataljen mellan huvudkandidaterna om det politiska styret i Luleå. Efter att ha sett höjdpunkterna från debatten i TV så insåg jag snabbt att jag fattat rätt beslut. Moderaternas man och kommunalrådet verkade mest tävla om vem som skrek högst. I mycket verkade de ganska överens. De var i bruklig ordning stora i orden och faktiskt bitvis rätt underhållande.
Segern för sittande rådet Karl Petersen kan nog betraktas som kassaskåpssäker, och därmed även sysselsättningen fram till pensionen, även om det är mindre troligt att hans parti efter söndag sitter med egen majoritet i kommunfullmäktige. Petersen har nästan fått lite drag av Honecker över sig. För honom är makten självklar, dock med skillnaden mot den östtyske ledaren att hans mandat stödjer sig på ett fritt val. Så originella är kommuninvånarna i Luleå ifråga om sina politiska preferenser.
Petersens motståndare Mattias Karlsson erbjuder inte något egentligt alternativ, något jag tror kommer sig av en blandning av ointresse, bristande ideologisk förankring eller helt enkelt att han är nöjd med tillvaron som den är. Det finns många egendomliga sysslor grosshandlare i politiskt entreprenörskap kan ägna sig åt. Det finns även ett antal andra mindre partier som ställer upp i kommunvalet för de som saknar något hos de stora drakarna. Två kuriösa förslag på centerns program gör att jag inte kommer att rösta på dem. Linbana från Loet till Ormberget (varför det?) och äldres rätt att åldras på sitt eget språk (vad är det?). Sen går det avslutningsvis att fundera över vad slags politik V i Luleå står för. Vill andra partier samarbeta med dem i syfte att störta S från makten? Om inte, varför det?
