I veckan ska Fredrik Reinfeldt presentera sin ministerlista. Det blir ingen stor koalition mellan S och M som jag föreslog redan i maj. Att jag inte varit ensam om min uppfattning på området har flera ledande debattörer visat efter det. Tanken är onekligen intressant eftersom det finns flera områden en bred majoritetsregering kan samarbeta om. Åtminstone för en tid. Mona och Fredrik är redan inne på att slå sina påsar ihop ifråga om asyl-och invandringspolitiken men varför också inte ifråga om arbetsmarknadspolitiken, skolpolitiken, utrikespolitiken och miljöpolitiken där den förstnämnda visat tendenser att uppträda som följare. Mona Sahlin har förmodligen också att utkämpa en strid för sin politiska överlevnad, och kanske hade räddningen för henne varit en ministerpost i en blågrön regering. En lite märklig konsekvens av en sådan konstellation hade möjligen även blivit en uppenbarelse hur överens vi egentligen är i svensk politik, till förfång för politiskt förtroendevalda yrkesmän överhuvudtaget, men också politiska journalister och kommentatorer i mängd företrädesvis stationerade i vår huvudstad.
Igår kom budet om Martin Ljungs bortgång. Jag vill minnas att han vunnit utmärkelsen alla tiders lulebo alla kategorier. Han omnämns som Sveriges förste stå-upp-komiker i minnesartiklarna. Sannerligen, han var långt före sin tid. Undrar om det någonsin kommer att göras bättre sketcher än de om Fingal Olsson och Ester, för att inte tala om "Guben i Låddan".
