För mig började valrörelsen i onsdags. Det har nämligen varit lite som engagerat hittills mellan de båda alliansernas sifferkrig. Uppdrag Granskning visade hur dementa låstes in nattetid på grund av personalbrist på ett boende i Piteå, eller låstes om som den förskönande termen löd.
Det här borde valrörelser handla om, alltså mera konkret hur vardagen tar sig ut för både som jobbar med de allra mest utsatta, och de själva. De som varit med om att bygga upp välfärden i Sverige.
Tyvärr har politiken mer eller mindre abdikerat på de här områdena sedan några år. Kompisgänget som känner varandra sedan ungdomsförbunden där det är mera intressant hur den snabbaste karriärvägen går, har ersatt verkligt brinnande engagemang i handling. Säg mig den ledande politiker idag som har genuin erfarenhet från verksamhet på det mera praktiska planet som han eller hon basar över. Inte många skulle jag tro.
Ändå är det här fallet mest penibelt för S-partiet. Och Piteå kommun förstås. Pitesossarna är i alla fall i egna ögon lite av bärarna av det folkhem och den svenska modell som sägs ha rasat på andra håll i landet. På grund av att man gör som man alltid gjort i Piteå, dvs. röstat rött och låtit partiet ta hand om sin medborgare. Nu visar det sig att det inte alls är så längre eftersom kommunen misslyckas med sin kanske viktigaste kärnverksamhet.
Hela historien kommer att fortsätta ett tag till och följas upp ordentligt går det att förmoda. Det är risk för att kommunalrådet måste gå, och säkerligen kommer även en granskning över kommunens budgetprioriteringar att vidtas. Slutligen: Elisabeth Marklund, hon som gav röst åt problemen inom äldreomsorgen i Piteå, kan inte hon bli kommunalråd istället? Sen när blev det bestämt att politiskt ansvar är lika med tjänstemannajobb?
