Att stora delar av det svenska högre utbildningsväsendet lider av kvalitetsproblem ifråga om innehållet i forskningen och undervisningen är ett påstående som torde gensägas av få. Högskolorna, i likhet med alltfler verksamheter med offentlig finansiering, börjar också de få karaktären av skyddade verkstäder.
Ett sätt att höja kvalitén på utbildningarna skulle kunna vara att marknadsanpassa dem mera, och ett medel på vägen mot detta kan vara att ta betalt för studieplatserna. Men ska en sådan reform bli annat än en halvmesyr måste det till en genomgång även av lärarstocken.
På samma sätt som inom andra yrkesområden borde svenska universitet och högskolor kunna få anställa arbetskraft till de marknadsmässiga löner som följer av vad de uträttar på området anställningsbara studenter. Det kan innebära att akademiker från andra länder kan plockas in för uppgifter som idag ter sig överbetalda.
Tanken går främst till de många välutbildade från Östeuropa som säkert gärna skulle vilja få in en fot på den svenska marknaden för akademiker. Var det något positivt som de kommunistiska diktaturerna lämnade efter sig så var det i alla fall en befolkning med hög utbildningsnivå. Och särskilt inom naturvetenskapliga ämnesområden finns det gott om lämplig kompetens eftersom inom dessa ingen hårt driven politisering förekom. Så öppna dörrarna för lettiska akademiker för inte är väl de sämre än lettiska byggnadsarbetare?
