Hanne Kjöller skriver idag om DO, en myndighet med problem minst sagt. Den har drivit underliga ärenden i domstol utan framgång i flera fall och är ovarsam med att hantera sina utgifter. Konsultföretag har bland annat anlitats för att förbättra verksamheten, som om det inte vore nog med de 90 medarbetare som för närvarande återfinns under chefs-DO:n Katri Linna.
Även om det inte direkt framgår av Kjöllers vredesfyllda analys så verkar DO i likhet med andra tandlösa myndigheter lida av att de inte har något konkret uppdrag, kanske som en följd av att det inte finns något riktigt behov eller att ombudsmannasamhället nått vägs ände. Hans Bergström skrev tidigare i år om juristmakten som fått fotfäste på "ideologiproducerande" myndigheter som DO och Skolinspektionen. Dessa kännetecknas av att de i sin inre kultur har en så stark tro på sin riktning att det inte spelar någon roll vad riksdag och regering säger.
I botten av kritiken ligger givetvis ett ifrågasättande av individualiseringen av samhällsproblemen. Eftersom auktoriteter i de mest skilda sammanhang alltmer kommit att avlövas på makt genom diskrimineringsanklagelser har en nisch för mer eller mindre frilansande rättslärda kommit att uppstå. Vad denna emellertid glömmer bort är att det är utbudet som skapar efterfrågan. Finns det inte skäl att också begränsa antalet jurister som utbildas precis som läkarnas antal kvoteras? Åtminstone borde det gå att diskutera.
