Två journalister-författare summerar innehållet i en bok de kommit ut med på DN Debatt. Perspektivet är klassfrustrationens, vilket i aktuell skrift bidragit till att Sverigedemokraterna skaffat sig ett icke obetydligt väljarunderlag, eftersom, om jag fattat det rätt enligt skribenterna, går till så idag att alltfler utsatta människor per definition vänder sina personliga misslyckanden mot invandrare.
Inlägget har inte så litet drag av klassförakt över sig, ett fenomen som inte är särskilt ovanligt bland vänstermänniskor som hämtar inspiration från Platons ideala styrelsemodell, men också från den vänstermarxistiska freudianska åsiktkausalitetens benägenhet att alltid leta efter det egentliga motivet till varför någon hyser åsikter av olika slag. Och i fallet med Sverigedemokraterna är alltså analysen glasklar.
Det går att fråga sig hur offentlig debatt skulle se ut om meningsutbytena gick ut på att dra fram motiven hela tiden. Förmodligen skulle snart politik gå ut på att utreda dagarna i ända istället för att bemöta motståndarens argument. Kanske är just detta dilemmat för vänsterdebattörerna: de som inte får finnas i deras drömda värld är heller inga individer i verkligheten med egna förmågor. De är offer för omständigheter men ändå värda att förakta tydligen.
