Det osäkra läget ifråga om mandatfördelningen efter valet har gett upphov till problem som kommit som en lika stor överraskning som det var för en del att SD kom i riksdagen. Bland de matematiker! som tagit kommandot som professionella experter på valsystemet i Sverige under de senaste dagarna har visserligen redan före valet funnits de som fäst uppmärksamheten på vad som skulle kunna hända.
Svante Linusson vid KTH har helt korrekt poängterat att det rådande systemet med fördelning enligt jämkade uddatalsmetoden kanske fungerade hyfsat med fem riksdagspartier. Detta verkar dock inte ha föresvävat Uppsalastatsvetarprofessorn Jörgen Hermansson som tänkt högt inför TV och mera rört sig kring felaktigt utformade valkretsar och ett regeringsbeslut på 50-talet som syftade till att utestänga kommunisterna från riksdagen som orsak till det skedda.
Hermansson har heller inte några konstruktiva förslag till ändring i valsystemets utformning, något samme forskare inte heller hade i samband den utredning han gjorde kring Eva Lundgrens vid det här laget ökända verksamhet vid sociologiska institutionen i Uppsala. Så mycket mer än lite mallighet blev det inte den här gången heller från detta håll. Värre är att denna underlåtenhet att agera indirekt resulterat i rådande eftervalskaoset, eftersom en modell som tar 50-talsförhållanden till utgångspunkt näppeligen kan råda bot på dagens situation. I nästa Grundlagsutredning kan det därför vara på sin plats att ifrågasätta statsvetarnas medverkan överhuvudtaget. Det finns med all sannolikt större hjärnor än dessa. Detta sista sagt mot bakgrund av vad de förra utredarna faktiskt presterade.
