Senaste veckan har några debattörer med nyliberal anstrykning varit på tapeten. Inte ont om det, men under den senaste tiden har jag alltmer kommit att fundera över om nyliberalerna egentligen alls är så frihetliga som de vill ge uttryck för. Nedanstående exempel på en argumentationskedja från Timbros "nye VD" på DN Debatt ger upphov till frågetecken.
Valet 2010 vanns av Moderaterna, i praktiken på en enda fråga: behovet av balans i de offentliga finanserna. Om det inte varit för finanskrisen hade Sveriges statsminister i dag sannolikt hetat Mona Sahlin. Det var oron för vad de rödgröna skulle göra med svensk ekonomi som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer. För den som studerar opinionsmätningarna är mönstret närmast övertydligt: valet avgjordes i praktiken redan i oktober 2008 – då krisen drabbade Sverige gick botten ur det rödgröna opinionsstödet.
Det finns som tur är inga krav på varken politiker eller debattörer av skilda slag att uppvisa bevis över slutförda kurser på A-nivå från universitetet. Men i vissa fall måste man ändå undra över hur långt i personlig mognad och utveckling en del nått att döma av logiskt konsistenta resonemang. Varenda mening i ovanstående exempel kan utsättas för kritik och ifrågasättanden, och syftet med den dåligt underbyggda argumentationen kan inte vara annat än ett mera auktoritärt förhållningssätt till politik. Det var dit jag ville komma.
Nils Karlson, i den treeniga funktionen som statsvetare, nationalekonom och verkställande på forskningsinstitutet Ratio, använder måhända en mer genomtänkt sätt för sin framställan. Icke desto mindre reagerar jag på dylikt:
Sveriges löntagare har haft en unikt god reallöneutveckling. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 128 000 kr mer per år 2007 än 1994 och en arbetare 63 000 kr mer, räknat i 2008 års priser.
Jag tolkar inte denna statistik som att svenska löntagare haft en unikt god reallöneutveckling, utan snarare som att Karlson gör sig till talesperson för en arbetsmarknad av ett bemanningsproletariat som betjänar de som inte vill smutsa ned sig. Ibland sitter djävulen verkligen i detaljerna, men det vi kan lära oss av mera experiment i den riktning som propageras för ovan är att de minst av allt leder till något demokratiskt samhälle. Nästa utspel från Timbro eller Ratio lär följaktligen logiskt sätt handla om införande av graderad rösträtt, fullt i enlighet med 1800-talets utopiska borgerliga projekt.
