I en av de bättre artiklar jag läst på länge som tar sikte på att argumentera för en socialliberal sak skriver idag Niklas Ekdal och Cecilia Magnusson på Brännpunkt om den tilltagande medikaliseringen.
Författarna till artikeln menar att det största hotet mot de utanförstående är just denna och inte åtstramningar i sjukförsäkringen och försämrad vård. Diagnosen fyller funktionen som sjukdomsbeteckning där inget behov finns. Världens friskaste folk är sjukast av alla, inte egentligen på grund av att de själva upplever sig som så, utan för att det vårdindustriella komplexet har bestämt det.
Den period i livet då ungdomar ansågs skulle ta steget in i arbetslivet och som för en del innebar personliga kriser, har till följd av en falsk välvilja lett till att alltför många unga människor tidigt döms till den värsta formen av utanförskap och stupstock, förtidspension. Så tolkar jag debattörerna. Hand i hand med den kommersiella medikaliseringen med löfte om hjälp och mediciner till hantering av enkla vardagsproblem går den politiska som inte funnit på en lösning till det faktum att alltfler inte når upp till hundraprocentig effektivitet på jobbet. Svaret på detta blir då tidig pensionering.
Det är sant att vårdutbudet ökat och att det haft goda effekter inte minst för äldre som lever allt längre och är i behov ökade vårdinsatser. Men detta förmår inte förklara, eller försvara för den delen, att unga människor placeras i utanförskap för resten av livet av godhetsmannekängerna. För det är vad det hela handlar om: förment goda avsikter som syftar till att skapa en nisch av politiska eller ekonomiska motiv med målet motivera sin egen existens på bekostnad av andra, eller om man så vill, terapiobjekt.
Tack Niklas och Cecilia för den här artikeln.
