I något som utvecklats till kommentatorsraseri har Mattias Svensson kritiserat en av sina liberala favoriter inför valet, Norrköpingsfolkpartisten Mathias Sundin. Det som irriterat Svensson är att Sundin haft synpunkter på innehållet i en konstutställning i Norrköping som kunnat tolkats som utslag av antisemitism.
Frågan är väl ändå vem Svensson ska vara mest besviken på, Sundin själv eller hans parti? Det är ju en gång så numera att politik är ett yrke, och den som skadar partiet eller bryter mot dess kodex förlorar helt enkelt jobbet. Och eftersom karriär i Folkpartiet idag nog närmast sammanhänger med att förespråka hårda tag och förbud så är Sundins agerande i fallet med konstutställningen lätt att begripa ur det rent rationella perspektivet.
Alla riksdagspartierna har åtminstone det gemensamt att den som vill göra politisk karriär bäst gör detta genom att börja på den lokala nivån, för att senare eventuellt avancera på stegen. Folkpartiet kanske ändå mest av dem trycker på för denna form av politisk skolning; samtidigt finns en tradition i partiet att plocka in de gladaste av amatörer i det politiska arbetet. Marit Paulsen var en lyckad rekrytering, Maria Carlshamre mindre lyckad. För dagen går tankarna antagligen närmast till Jasenko Selimovíc, som trots misslyckandet med att ta sig in i riksdagen anställdes på den helt onödiga men ändå prestigefyllda tjänsten som statssekreterare hos Erik Ullenhag på Arbetsmarknadsdepartementet.
På sin blogg gör Mathias Sundin ett verkligt självmål genom att dra in Anna Odells uppmärksammade examensarbete i sin hittills okända talang som smakdomare. Inte för att Sundin går lika långt som den kränkta läkare som genom Odells konstinsats avslöjades med högst tvivelaktiga behandlingsmetoder på sin vårdavdelning, och därför fann sig föranledd att döma ut denna i nivå med spelande orrar och fiskargubbe i sylvesterhatt. Men bara det faktum att tala om konst som sticker i ögonen på honom själv som "sådan verksamhet" betald med skattemedel placerar Sundin i allt annat än en progessiv liberal idétradition. Är det måhända en kronisk sjuka bland folkpartister att ropa på förbud som lösningar på besvärliga frågor?
