Kristallarken ska sent omsider landa i Pajala. Denna gång i form av några gruvor. Malmfyndigheterna i Sahavaara och Tapulivuoma har varit kända sedan länge men inte varit brytvärda på grund av den låga järnhalten. Förrän nu, och orsaken är givetvis inte minst ett närmast oändligt sug från den kinesiska marknaden på stålrelaterade produkter.
Några tusental jobb ska etableringarna både i Sverige och Finland generera. Ökade skatteintäkter med 150 miljoner om året för Pajala kommun var en siffra jag hörde igår. Jag vet inte hur man räknat men det har diskuterats huruvida gruvprojekten kommer att få formen av en oljeborrplattform dit arbetskraften forslas in och ut. Och i så fall, med en icke oansenlig del av denna mantalskriven utanför kommunen, har jag svårt att se att detta skulle rendera i något lyft för kommunen. Svårt är också att tänka sig att gruvbolaget Northland Resources skulle vara särskilt intresserade av den lämpliga arbetskraft i regionen som kan finnas och varit långtidsarbetslös. Och när allt kommer omkring talar vi om ganska, om inte ogästvänliga så i alla fall väldigt speciella förhållanden där förmodligen inte för många vill bo stadigvarande.
Det här ger en bild av en verksamhet som kan sluta i besvikelser. Till detta kommer att gruvdrift är relativt lätt att starta men även lätt att avveckla. Börjar världsmarknadspriserna på järnmalm att sjunka tillräckligt mycket så är risken överhängande att allt är borta snabbare än det kom dit. I så fall är det långt ifrån det första industrifiaskot i norra Sverige där för hög tilltro satts till stora lösningar på små problem.
