Inledningen på den här vintern har inte gett klimatfanatikerna vatten på sin kvarn. Rejält med både kyla och snö över hela landet motsäger det mesta som skulle kunna tyda på att vi går mot varmare klimat med stora steg.
Det sägs att det är skillnad på väder och klimat, och att vad som kan kännas och upplevas med blotta ögat från dag till dag inte alls är detsamma som metoder som mäter långa temperaturtrender. Frågan är då varför det av många tycks så vetenskapligt att söka upp avlägsna platser och intervjuva någon klok gubbe som får uttala sig hur det var "förr" när glaciären där han bor var mycket större.
Inom miljörörelsen, som de flesta klimatfanatikerna bekänner sig till, har man varit betjänt av skräckinjagande bilder av dystopisk karaktär. Det har hetat att det gäller att väcka till medvetande, men lika ofta har det handlat om att varna för domedagen. Klimatvetenskapens företrädare är till stor del inget annat än förklädda predikanter som manar till bot och bättring.
Därav min tveksamhet till mycket av budskapet som kolporteras. Men också även av det faktum att det av lite tillgänglig statistik och eget minne går att visa på att vägen mot värsta scenariot är kantad av många möjligheter till avtagsvägar. Under 1930-talet var det väldigt varma vintrar, bland annat ställdes Vasaloppet in två gånger på grund av snöbrist. Ett kallt årtionde var 1980-talet och Vasan kördes 1987 i 37 graders kyla för att omnämna en bedrift som många utförde vid det tillfället.
De senaste tjugo åren bekräftar "hockeyklubban" men förmodligen inte perfekt när 2010 inräknats. En annan sak som fler än jag funderat på är att snön visserligen lagt och stannat kvar senare om vintrarna men i gengäld funnits kvar längre in på våren under många år nu. Kan denna iakttagelse ge ett bidrag till en mera empiriskt lagd klimatvetenskap?
