Tidigare här på bloggen har jag uppmärksammat ett rätt pinsamt exempel på kommunal megalomani som dessvärre inte var någon isolerad företeelse. I söndags på "Pressfrihetens dag" manifesterades det i Luleå för fängslade Dawit Isaak, vilket i sig inte är något fel, även om jag inte stött på en enda svensk journalist som fördjupat sig lite mer i bakgrunden till varför han återvände till Eritrea, allraminst mannen bakom denna artikel.
Att små människor har för vana att tala med stora bokstäver och åthävor är ingen större nyhet. Men att stora idéer slutar i ingenting torde vara en färsk företeelse. Vad jag syftar på är de riksdagsledamöter från Norrbottens läns valkrets, från vänster till höger, som under den gångna mandatperioden fört en i stort sett obemärkt tillvaro. Det ska sägas om norrbottningar att de väl aldrig varit kända för att vara bra på att ta för sig och ta plats, en egenskap som ofta ändå kunnat vändas till uppskattning hos många.
Varför har det då gått dithän att folkrepresentanterna från Norrbotten inte märks alls? En del talar om självupptagenhet, andra om Stockholmsdominansen. Kanske utgör dessa en del av förklaringen men det faktum att det finns politiker i glesbefolkade regioner som satt i ära att stå upp för mänskliga rättigheter (lite oklart vilka) har nog större betydelse för att argumenten mest ändar i tomma slag i luften. Ska det vara så svårt att vara lite vardagsnära.
