Så här i räntehöjardagar går det att fundera över vilka som drabbas. De med lån och inte nog med pengar naturligtvis. Dessa är förmodligen många eftersom tillväxtakten i utlåningen till hushållen legat på en hög nivå nu i flera år. För hög tycker en del och menar att orsaken till de goda offentliga finanserna beror på att privat och offentlig skuldsättning är kommunicerande kärl.
Jag har tidigare varit inne på problemet utifrån lite kunskaper i svensk ekonomisk historia och utnämnt den Borgska finanspolitiken som en sätt att brygga över konjunktursvackan genom att låta hushållen ta smällen i frånvaro av den starka stat som S-regeringen på 70-talet använde sig av i syfte att blunda för ett besvärligt dilemma. Då var husguden Keynes och vapnet var finanspolitik; nu heter han Friedman och vapnet är penningpolitik.
Det finns en del riktigt illavarslande med utlåningen till bostäder inte minst. Från Statens Bostadskreditnämnd varnas det för att hushållen använder värdestegringen på bostäder till att ta upp nya lån, en form av bankomat på huset så att säga. Hur länge den här festen ska pågå är svårt att säga, men ju längre det fortsätter, desto värre blir baksmällan.
