Senaste numret av Statsvetenskaplig Tidskrift har "Partier i förändring" som tema. Den inledande uppsatsen slår fast att det finns politiska journalister som har bättre koll på partierna än statsvetarna, något som onekligen öppnar för synpunkter för oinbjudna.
I uppsatsen om Moderaterna konstaterar Anders Lindbom att de nya Moderaternas långsiktiga och kortsiktiga mål skiljer sig åt på. Utgångpunkten är en skräck för att M verkligen har en dold agenda vad beträffar synen på välfärdsstaten. Uppsatsen om Socialdemokraterna vill göra gällande att S alltid varit beroende av stöd från andra partier, varför det rödgröna allianssamarbetet inte utgör något egentligt trendbrott.
Frågan är om en sådan slutsats är särskilt originell när det är ett känt faktum att S endast vid två gånger sedan rösträttens införande fått egen majoritet i riksdagen, men så är författaren till texten den störste narren i svensk samhällsdebatt just nu, Peter Santesson-Wilson. Douglas Brommesson leverar en högst pliktskyldig studie av Kristdemokraternas omvandling från ett kristet till sekulärt parti, och Stig-Björn Ljunggren kastar sig än en gång över sin favoritbyte i uppsatsen om Miljöpartiet. Dessa är numerade inkluderade i politiken istället för exkluderade, vilket om jag förstår rätt uppskattas av Ljunggren, eftersom, "politiska lycksökare, opportunister, rättshaverister och rena dårfinkar brukar dras till nybildade partier" enligt en plump benämning.
Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström visar i uppsatsen om Centern hur en spricka mellan riks- och kommunnivå kommit att göra sig gällande på senare år inom partiet. Katarina Barrling Hermansson kommer fram till att inte någon kulturrevolution skett inom folkpartiet, en slutsats som nog inte delas av många men iakttagelserna om ritualerna på landsmötet var i hög grad slående. Märkligaste partianalysen gör emellertid Jörgen Hermansson som menar att Vänsterpartiets långa historia som kommunistiskt moskvatroget parti var en parentes och att V nu återvänt till sina egentliga rötter där idealister med "ultrademokratiskt" sinnelag kan samlas. Inte en tanke ägnas åt att åsikter och stora ord drastiskt kan förändras under intryck av händelser utanför landet.
Den avslutande texten behandlar "utmanarpartierna". Dessa lockar enligt författarna Erlingsson och Persson till sig utanförstående. Frågan vilka konfliktlinjer som kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Junilistan och Feministiskt initiativ behandlas bara ytligt. På samma sätt som då Kristdemokraterna och Miljöpartiets sympatisörer hånades på 70- respektive 80-talet så definieras utmanarna ut via deras kundunderlag. Min fråga är: ska verkligen statsvetare ägna sig åt sådant? Vore det inte mer fruktbart att försöka utveckla Stein Rokkan och Seymour M Lipsets konflikthypotes istället för att förlöjliga? Den dag kommer förmodligen när de offentligförsörjda måste börja argumentera för sin sak. Kommer de då att bilda ett eget parti?
