Det har varit oroligheter i Estland de senaste dagarna. Anledningen till dessa är att estniska myndigheter beslutat att flytta ett krigsmonument med soldatgravar som står som en symbol över Sovjetunionens seger över Nazityskland. Eller som esterna fått lära sig under nästan ett halvsekel av ockupation, "fascismens utdrivande ur landet".
För många ester är monumentet en kvarvarande maktyttring från Sovjetepoken, numera administrerad från Ryssland. Den stora ryska minoriteten i landet tycker överlag annorlunda och det är bland denna oroligheterna utspelats. Emellertid finns det en annan sida av problematiken som inte belysts tillräckling.
År 1936 restes nämligen ett monument väster om staden Narva till minne över den svenska segern över ryssarna där 1700. Uppresandet av bronslejonet hade svenskt bistånd, bland annat närvarade vår nuvarande kungs far Gustav Adolf vid invigningen av det. Kritik riktades dock mot handlingen i Sverige som gick ut på att svenskarna uppehöll sig i det förgångna istället för att stödja den då unga estniska republiken.
Så är det väl egentligen med alla historiska minnesmärken. Ändå kan jag inte undanhålla mig från att stilla fundera över det öde bronslejonet rönte. När ryska trupper rullande in i Estland våren 1944 sköts monumentet helt sonika sönder. Mot bakgrund av traditionell sovjetisk/rysk historieskrivning kring andra världskriget är då frågan: var svenskarna också fascister eftersom segermonumentet från 1700-talets början inte fått resas på nytt?
Idag finns det väl ingen anledning upprätta denna staty på nytt. Sverige med dess efterkrigstida högskattestat blev inget alternativ för de länder som frigjorde sig från kommunismen 1989-91. Det enda som står riktigt klart är att vårt land nog ändå utgör ett tillgängligare alternativ än den väg Ryssland slagit in på. Flyttningen av krigsmonumentet i Tallinn borde därför fungera som en utgångspunkt för en ny rysk historieskrivning snarare än en provokation.
