Många fick nog morgonkaffet i vrångstrupen när de fick läsa Bo Rothsteins förslag om att lägga ned Uppsala Universitet igår på DN Debatt. Som någon skrev ska väl utspelet inte tas på allvar, utan betraktas som ett retoriskt trick.
Ändå kan det vara värt att fundera över Rothstein som debattör. Som sådan är han nästan alltid en frisk fläkt, men med åren har jag alltmer kommit att undra över om hans frånvaro av lojaliteter åt några håll överhuvudtaget är en belastning för honom. Tidigare i våras ondgjorde sig Rothstein över hur vissa journalister använde sig av forskningsresultat som han menade var framtagna av honom själv. Svenska journalistförbundets yrkesetiska nämnd friade Karin Bojs på DN som var en av Rothsteins måltavlor bland annat med motiveringen att återgivningen av forskningsresultaten byggde läsning av de vetenskapliga arbetena (som inte var Rothsteins egna).
Det kan nog vara en korrekt tolkning, för Rothstein är ingen forskare i världklass. Däremot så "selv nok", som bara en nordbo kan bli. Jag vet också att Göteborgsstatsvetarna gillar att se på sig själva ensamma cowboys som rider mot solnedgången. Men den cowboy det här är fråga om har barrikaderat sig och skjuter vilt mot allt som rör sig. Han har också tidigare uttalat sig kritiskt mot Uppsala Universitet och menat att detta ligger i "Sydnorrland". Precis som vi häruppe är ursprunget till de problem upsaliensarna inte förmår hantera själva.
Ifråga om fallen med rektorn som tog två olydiga professorer i örat och sociologiprofessorn Eva Lundgren har jag inget att invända mot Rothstein. Här skulle han behöva mer stöd från mera räddhågsna kollegor. Till exempel statsvetaren Jörgen Hermansson i Uppsala som presterade en utmärkt granskning av Lundgrens forskning men var för feg för att rekommendera avpolletering av den sistnämnda.
