Var på en konferens om sociala företag. Att sådana kan bespara samhället såväl stora ekonomiska resurser som stort mänskligt lidande står helt klart.
Det finns några sådana i mitt närområde. Så gott som alla som kommit i kontakt med dem verkar har något positivt att säga. Ofta handlar det om personer som befunnit sig på absoluta botten på ett eller annat sätt.
Dessa får chansen att arbeta sig upp i företagskooperativets form på frivillig väg, vilket innebär att den egna växtkraften tilldelas en speciell roll. Tvångsvård i olika skepnader lyser med sin frånvaro, vilket kan förklara att jag inte såg några representanter för psykiatrin där. Däremot företrädare för RSMH och Schizofreniförbundet.
Det var också paneldebatt mellan företrädare för myndigheter, politik och organisationer. Inte för att det kom så mycket ut av denna, men intresset var det inget fel på. Som utomstående iakttagare måste jag ändå notera vilket glapp det är mellan idé och verklighet i de här sammanhangen. Det är med andra ord eldsjälarna som driver det hela framåt. Utan dem blir det nämligen ingenting av den sociala företagsamheten.
