I takt med att isar och glaciärer verkar smälta hastigt har åter kärnkraftens roll som energikälla aktualiserats. Redan idag är det ju så att den tillsammans med vattenkraften står för nästan all elproduktion i landet. Den skulle således kunna ha större betydelse på energiområdet som ersättning för koldioxiddrivande olja, kol och gas såväl internationellt som nationellt.
Det parti som för närvarande lägger hinder ivägen för en ny energiuppgörelse inom regeringen är centern, som visserligen sagt ja till kraftkällan men nej till mera utbyggnad. Jag skrev 1995 en uppsats om kärnkraften som lösning på ett numera pragmatiskt problem, växthuseffekten som den hade börjat kallas då, långt bortom högstämda tal och ideologier. På seminariet satt två pitepiltar och ömsom skällde, ömsom knackade i varandra. I sin gemensamma ilska över att få träffa på någon inom pendelavstånd från brolyset som inte tyckte som de gjorde hemma, lade den ena moraliska aspekter på mitt resonemang, medan den andra inte kunde acceptera någon som stack ut.
Framtiden visade emellertid att jag fick rätt. Idag är vi långt från 70-talets vanföreställningar om att en härdsmälta kan gå genom hela jorden och medvetet infantiliserad information. Att använda sig av kärnkraft är idag inte farligare än att flyga. Det måste dock ställas hårda krav på säkerheten. Vilka länder som helst kan förmodligen inte ägna sig åt energiproduktion medels kärnklyvning. Avfallsfrågan är förvisso inte löst, men heller inte ett omöjligt projekt. De böcker i ämnet statsvetenskap om en av de största politiska frågorna någonsin i Sverige framstår idag som trötta parentetiska konstateranden undantaget möjligen Jörgen Westerståhl och Folke Johanssons framsynta inlägg i debatten. Dessa ska ha heder för detta, eftersom kärnkraftsfrågan förmodligen aldrig var riktigt politisk.
