Idag beskärmar sig Norrbottens-Kurirens ledarskribent Bo Östman över "äldre oldboys i stadshuset". Att chefsstolarna i Luleå kommun besätts av ett par personer i sextioårsåldern är tydligen ett stort problem.
Däremot inte hans egen ålder som berättigar till folkpension. Tidigare sökte Kuriren en politisk chefredaktör eftersom det sades att Östman går i pension i sommar. Vilket han alltså ännu inte gjort. Den som jobbar efter sextiofem har att se fram emot en kraftig kassaförstärkning i pensionkuvertet, något att jämföra med de glassiga avtal politiker skaffat sig för vana att tillförhandla sig själva och som inte minst Östman uppmärksammat under många år.
Jag menar nu inte att de som vill jobba efter pensionsåldern inte ska få göra det. Men är det inte dags att börja fundera över vem och vad som ska komma efter Östman? Erfarenheter visar att när en person dominerat i vilket sammanhang det än vara månde, så kommer ingenting efter. Håller Kuriren på att ta död på sig själv som opinionsbildande kraft genom att låta en inlokaliserad förmåga hålla låda upp i överåren? Handlar det här om något mer än att man inte hittat rätt person?
