Där jag bor finns det en stor arbetsplats som i över fyrtio år mera var något av en socialbyrå än en industri. Inte förrän i mitten av 80-talet började järnverket gå med vinst, mycket till följd av rationaliseringar och kanske också en bättre stålkonjunktur.
Många av de som tog jobb där var inlandets pojkar. Inte minst sedan de teknologiska innovationer som heter traktor och motorsåg eliminerat otaliga arbetstillfällen i skogskommunerna. Det enda som fanns att tillgå för många var att flytta till Luleå, Västerås och Södertälje där industrierna skrek efter arbetskraft och faktiskt också var upp hit och raggade folk.
De som hamnade på de nya industriorterna blev många gånger socialdemokratins kärnväljare. Samlade på samma ställe och med likartade arbetsuppgifter och rätt jämlika löner efter skatt kom de att utgöra politiska krafter helt i enlighet med marxistisk teori.
När nu inte denna variant av ekonomiskt system visade sig vara överlägset kapitalismen så har bruksandan - för så kan mentaliteten på många orter med en stor industri kallas - blivit en belastning. Man vet vad man har men inte vad man får har varit ledordet eller att gå i pappas fotspår. Alltså helt förödande inställningar i ett samhälle som behöver fler nya företag.
I år gör (s) ett stort nummer på 1:a maj av att A-kassan ska återställas vid en valseger. Precis som om lösningen på att de gamla arbetena försvinner vore att hålla fast vid ett föråldrat försäkringssystem. Visserligen finns de som fortfarande börjar på bruken i 20-årsåldern och stannar där till pensionen, men på det stora hela taget räcker inte dessa till att utgöra partiets kärnväljare längre.
Inte heller räcker det med att tjänstemännen läggs till denna grupp. Sossarna måste med andra ord bryta in i mitten om man vill vinna 2010. Lyckas partiet sno arbetsrätten från centern kanske det går att lyckas med detta.
