Semestrarna har tagit slut. Många som gått och hållit tillbaka vreden under sommarledigheten är tillbaka i gammal god form. Skrev häromveckan om Bo Rothstein, "the lonesome cowboy" och hans otillfredsställelse med tillståndet inom den akademiska världen.
Han har nu fått mothugg av sin kanske främste vedersakare. Ifråga om allmänt vetenskaplig hederlighet råder milsvid skillnad mellan Eva Lundgren och Bo Rothstein. Media kommer dock att gilla upplägget-dramaturgin. Det feministiska offret mot den akademiske patriarken. Fortsättning följer garanterat.
För egen del har jag reagerat på den här debatten utifrån ett annat perspektiv. Nämligen, varför är det så svårt att ifrågasätta forskningen? Det talas vackert om forskningens frihet, möjlighet att utbyta idéer och kritik, horisontella organisationer och framtagande av ny kunskap. I verkligheten frodas vid akademierna inte sällan narcissism och vendettor av ganska obehagligt slag. Gud nåde den som ifrågasätter fel person.
Speciellt verkar det här gälla kvinnliga forskare, men fenomenet sträcker sig även långt in i mansleden. Vetenskapen har övertagit kyrkans forna roll. Kritiker blir kättare. I längden är detta ohållbart och leder bara till att universiteten utvecklas till skyddade verkstäder. Men utan bråkstakar och rabulister kommer vi ingenstans.
Efterlyses alltså: högre i tak på det vetenskapliga samtalet.
