Sveriges Television har ägnat två kvällar åt dramatik åt någon som ska kallas företrädare för arbetarklassen. Det är visst dåligt bevänt med författare som verkar i den stolta tradition av litteratur som finns i vårt land.
Anledningen är förstås att det blir allt mindre vanligt att de som skriver själva har erfarenhet av arbete. På sin höjd kan föräldrarna har varit arbetare, med vilket menas då anslutna till LO-kollektivet någon gång i sitt liv. Detta torde i alla fall gälla den dramatiker vars pjäs om "Arbetarklassens sista hjältar" visades på kvällen den första maj.
Peter Birro och hans bror är väl mest kända för att ha figurerat i diverse talkshows där de var för sig varit duktiga på att riva ned gapflabb från publiken. Om deras litterära alster vet jag inte särskilt mycket annat än att den förstnämnde någon gång i början av 90-talet skrev en bok i komprimerat format om att festa i största allmänhet. Valborg betydde förmodligen mer än första maj.
Om dramauppsättningen kan sägas att det väl inte handlade om nya grepp direkt. Det var en hel den Norén. Av det som bekom arbetarklassen eller arbete kändes det mesta som gamla inlånade klyschor. Sämst var emellertid eftersnacket med avdankade festprissen-dramatikern och skådespelarna Börje Ahlstedt och Mikael Persbrandt som också hade "arbetarbakgrund".
Är det sånt här som ska hålla liv i den svenska arbetarkulturen framgent finns det anledning att vara allvarligt bekymrad. Förslagsvis kan det vara på sin plats att omdefiniera själva begreppet. Enligt en undersökning jag läste för inte så länge sedan identifierar sig betydligt större grupper än de med kollektivavtal som arbetare. Kanske är det så att arbetarlitteratur i den form vi vant oss vid helt enkelt inget annat var än en parentes.
