Nyutnämnde universitetskanslern Anders Flodström gör sig idag till talesman för utbildningsministerns visioner om svenska universitet i världsklass. Inte mer än fem ska det få finnas i syfte att uppnå den kritiska massa som erfordras för detta ändamål. Master- och doktorandstudierna ska förläggas vid dessa medan högskolorna får ta hand om grundutbildningarna.
Det blir inte lätt att genomföra de här tankarna. Vid de unga akademierna lär regionala företrädare backa upp den position dessa tilldelats under tio-femton års tid av vidlyftig och föga verklighetsförankrad utbildningspolitik. Ingenting är omöjligt men tankarna går onekligen till hur det skulle vara att vända en oljetanker.
Särskilt svårt lär det bli att hantera det faktum att de campus som byggts upp runt om i landet kanske inte kommer att fylla den funktion de ursprungligen var tänkta för. På något sätt fick de fungera som ersättning för regementsnedläggningarna, dock utan att svara mot något egentligt behov. De nya högskolorna blev snarare avstjälpningsplatser för karriärister av allehanda slag som varken passade in vid de etablerade lärosätena eller tyckte det var för ansträngande att satsa på att bli bra gymnasielärare. Till detta ska läggas en stor massa från mycket kompetenta personer till inget annat än sysselsatta studenter och lärare.
"Rör inte vårt universitet" läste jag på ett 1-majplakat i våras. Så långt har det alltså gått att högre utbildning för en del är en alltigenom politisk angelägenhet. Ändå bör vi erinra oss att akademierna har en tredje uppgift vid sidan av utbildning och forskning. Förhoppningen framgent är att utbildningspolitiken återfinner sin forna roll istället för att förkorta vuxendomen för ytterligare en generation.
