LKAB:s gruvarbetare har återgått till jobbet efter två dagars vild strejk. Den direkta anledningen är att bolaget meddelat att man vill återuppta förhandlingarna. Strejk kan med andra ord bryta ut på nytt eftersom arbetsgivaren och arbetstagarna står långt från varandra.
Orimliga krav på femton procents löneförhöjning har framförts. Detta att jämföra med centrala avtalsnivåer som ligger kring fyra procent. Sedan har konflikten en del nostalgi över sig. Det var 1969 som en storstrejk i Malmfälten framkallade vågor över landet som troddes bära fröet till en nationell revolution inom sig. Mera konkret handlade det om krav på bättre arbetsförhållanden. Protesterna mot ett nytt ackordssystem ledde då i förlängningen till månadslön för gruvarbetarna.
Den vilda strejken har inte alls fått samma sympati från omvärlden som -69. Idag råder helt andra förhållanden. Många reagerade nog negativt på kraven när det framkom vilka löner gruvarbete betalas med. Inte minst kanske i jämförelsen med underbetalda vårdbiträden med lika fysiskt krävande arbeten med bara något över hälften i lön av sina manliga klasskamrater.
Tvådagarsepisoden i Malmfälten lär bara förstärka bilden av den norrbottniske inlandsmannen som en klassegoistisk machotyp. Blir det en fortsättning på konflikten lär de göra bort sig ännu mer. Ändå kan det vara på sin plats att säga något om orsaken till det hela.
LKAB går just nu ohyggligt bra. Det är då naturligt att företagets medarbetare vill ha mer av kakan. Sedan har vi det där med direktörs- och bonuslöner. Det var ju inte så länge sedan en ekonomisk idé av många sågs som ett fullt konkurrenskraftigt alternativ till kapitalismen. Vill vi ha tillbaka dylika tankar gör vi nog säkrast i att fortsätta med orimliga chefslöner. Den direktörsdyrkande högerman till ledarskribent på Norrbottens-Kuriren som resonerar i termer av att dessa kostar bra mycket mindre än vad strejken kostat verkar således snarare befinna sig ute i rymden än i verkligheten.
Löneökningar är alltid inflationsdrivande. Men ska redan välbeställda grupper ha ännu mer än majoriteten av löntagargrupperna så tröttnar till sist dessa på att hålla igen och avtalsparterna tappar kontrollen över lönebildningen.
