EU har fått ett nytt fördrag, något som portugiserna kommer att känna sig stolta över eftersom dess namn lär få namn efter staden Lissabon. Vi har ju fått vänja oss vid att deklarationer medlemsstaterna förhandlat fram fått namn efter orter där de tagit form, en del kända sådana, andra mer eller mindre udda existenser okända för de flesta.
Nu ska fördraget ratificeras i parlamenten, något som bedömare inte menar ska stöta på problem. Det var svårt att få med alla länder på vagnen först men sedan gökungarna Italien och Polen fått särregler införda i deklationen löstes också detta.
Polens utveckling är intressant. Det var ju där kommunismens sammanbrott inleddes. I stort sätt under hela den sovjetiska ockupationen obstruerade polackerna mot förtrycket, mycket som en konsekvens av katolska kyrkans starka ställning i landet och individualistiskt sinnelag hos medborgarna.
På senare tid har reaktionära tendenser visat sig i Polen. Det talas om att prästerna börjar få mer makt och ett tyskhat som breder ut sig och tar sig uttryck i krav på oproportionerligt antal röster i ministerrådet.
Trist vore om det land som gick i bräschen för avvecklingen av Europas mest despotiska styre skulle börja agera sabotör för europeiskt samarbete.
