Ansvarskommitténs förslag om regionändringar är ute på remiss. Titt som tätt kommer synpunkter från diverse opinionsbildare på dessa. Vad som är i det närmaste frånvarande i debatten är den finska regionreform som trädde ikraft 1998 och som minskade antalet län där från 12 till 6.
Det verkar nästan som om den forna stormakten har lite svårt att se ett lillebrorsland som föregångare på området. Det som just nu diskuteras till genomförande i Sverige - men som möter stort motstånd från främst höger men också vänster - är ganska likt vad finnarna lyckades med för ganska många år sedan.
Ibland pratas det om finnarna som ett konservativt folk. I regionfrågan tillhör dock snarare svenskarna stockarna i sammanhanget. Vi ska inte vara säkra på att det händer någonting alls framöver trots utlovad handling inte minst från kommunministern.
Rätt underligt är att läsa debattörer som vill slå vakt om regionindelningen i form av län med hänvisning till att dessa skulle stå för något evigt och oföränderligt. I allt väsentligt är det en felsyn eftersom vi har landskapen till dylika syften. Deras gränser går i motsats till länens aldrig att dra om.
Till detta kan läggas att det finns verkligt få svenska regioner där den regionala identiteten är riktigt stark ur ett internationellt eller europeiskt perspektiv. Sverige är förmodligen en av de mest utpräglande enhetsstaterna i världen, låt vara att minoriteter tillväxt i styrka under många år nu.
