Frågan är väl om det finns någon godare handling än att ge till sämre bemedlade. Följaktligen är biståndsarbete något av det mest behjärtansvärda man kan ägna sig åt. Att avsätta pengar till utvecklingsländers förkovran är inte något som går att ifrågasätta obestraffat. Problemet är bara att biståndspengar sällan leder till just det de är avsedda för, dvs. utveckling.
Beroende på politisk hemvist talas det om endera om tillväxt eller utveckling. Att fattigdomen ska minska är dock målsättningen oavsett ideologisk inställning. Också inom industriländer finns det områden i behov av utveckling eller tillväxtbefrämjande åtgärder även om fattigdomen där inte är en existerade realitet. På så vis möts det lokala och det globala.
Övre Norrland är en sådan region. Genom åren har åtskilliga mängder med bistånd förklätt till stödpolitik pytsats ut där, utan någon egentlig effekt utöver konstgjord andning. Samma förhållande gäller många utvecklingsländer. Forskaren Lennart Ohlsson har därtill funnit att transportstödet till basindustrierna i Norrland har en konserverade effekt på näringsstrukturen där.
Det börjar bli allt svårare att finna empiriska belägg för bidragspolitikens positiva inverkan på ekonomin. Det enda som kan hålla den vid liv är vackra metaforsprängda tal. Vackra ord förmedlade av politiker eller kryptopolitiker som arbetar i tidsbegränsade projekt. När pengarna är slut hoppas det över till ett nytt projekt, med nytt namn och nya pengar på samma gång som samma personer dyker upp igen i dessa gång på gång. Den som under ett sådant system tycker sig leva ett fritt och utvecklande liv är bedragen.
