Sverige är just nu uppe i en avtalrörelse som kommer att staka ut riktningen för inflationen de närmaste åren. Varje särintresse (fackförening) ska ha sitt. Vissa förbund är starka, andra svaga. De som får ut mest är de som är bäst på att förhandla, oftast män för övrigt.
För en del finns extra utrymme att ta om deras arbetsgivare har ett bra resultat att uppvisa. För andra som kanske jobbat hårt men inte i en organisation med mycket pengar över så är utsikterna till löneförhöjningar sämre. Av någon anledning brukar Handels medlemmar sällan få några bättre löner. Det är inte helt fel att tala om denna förening som svag. En annan yrkesgrupp som blivit alltmera eftersatt är lärarna.
Nu är det inget egenvärde i att alla får höjda löner. Däremot måste avtalen måste hållas inom rimliga gränser. Något som sällan kommer fram när fackförbunden går ut och kampanjar för sina medlemmar är vad dessa egentligen tjänar. Att gruvarbetare i Norrbotten och kabinpersonal på SAS, båda med korta utbildningar, tjänar uppemot 30 000 i månaden nämns inte av gökungar som vill ha mer, mer, mer. Lika frånvarande är debatten om vilka jobb som verkligen borde belönas högre. Mer än ryggdunkar blir det sällan.
Kommunalstrejken för några år sen, "vi tar fajten", avbröts sannolikt av ett samtal från Göran Persson/partisekreteraren till Ylva Thörn. Annars är den offentliga hållningen att regeringen inte lägger sig i avtalrörelsen. Men att denna inte är sann visas av den ställning LO har eller en gång hade. Den stora arbetstagarorganisationen verkar för närvarande mera var ute efter att sabotera för den regering som inte är deras. Tänk om LO, eller för den delen också TCO och SACO, kunde spela en förvisso diskret roll som pådrivare för lönenivåerna hos de mest behövande.
