Det har satts upp en operaföreställning om "lappmarkspredikanten" Laestadius. Lokal för framträdandet är en gammal ladugård på Kengis bruk utanför Pajala. Kärvt ska det tydligen vara när det handlar om en person som väl knappast är förknippad med överdådighet.
Norrbottens-Kurirens recensent sticker i sedvanlig ordning inte av utan gör ett refererat av arrangemanget. Mer vågad är konkurrenttidningen NSD som inte utelämnar fakta om Laestadius roll som tidig hantlangare åt rasbiologer och vad som följt i spåren av hans verksamhet i form av syndakataloger och biblisk fundamentalism.
Några årtionden efter Laestadius död splittrades rörelsen i en östlig och en västlig variant, den ena ansågs öppen, den andra mer sluten mot omvärlden. Som gränsöverskridande projekt är laestadianismen intressant eftersom den vann sympatisörer i såväl Sverige och Finland som Ryssland och Norge.
För den idékritiskt orienterade måste ändå perioden från denne persons framträdande fram till dess att väckelsens avarter började avslöjas bit för bit betraktas som en sorglig parentes. Mycket går att lära av den men att göra romantiska teman av den är dödfött. Mest undrar jag över varför laestadianismen kvarblev inom statskyrkan. Är frihet så farligt?
