Det talas ibland om samhällskontraktet mellan styrande och styrda, lanserat som tankemodell av filosofer som Thomas Hobbes och John Locke. Det finns också ett generationskontrakt mellan barn-ungdomar som växer upp med stöd av föräldrar och offentliga sektorn, medelålders som ger till dessa, och pensionärerna som förväntar sig att yngre generationer ska återgälda vad de fått av dem.
Det här fungerar inte längre menar Umeåforskaren Joachim Vogel. De äldre drar ifrån ekonomiskt och de yngre får allt sämre hälsa. Samtidigt lever de äldre allt längre och måste därmed försörjas av yngre som dessutom allt senare i livet inträder på arbetsmarknaden. Det säger sig självt att detta inte är en hållbar utveckling.
Därför lanserar jag härmed två rekommendationer: varför inte uppmuntra äldre att jobba längre än de gör nu? Vår nuvarande pensionsålder tar sin utgångpunkt i kejsartidens Tyskland då medellivslängden var betydligt kortare än idag. Man behöver inte jobba tills man dör, men lite längre skulle inte skada. Det är också dokumenterat att många äldre som skulle kunna jobba vid pensionen hamnar i en livskris och känner obehövliga. Att tagga ner långsamt borde bli något att se fram emot.
För det andra: idén om det livslånga lärandet måste ges en ny innebörd. Det är inte rimligt att detta ska bidra till att förlägga mångas inträde på arbetsmarknaden till trettioårsåldern. Kunskap kan inhämtas på andra ställen än på utbildningsanstalter.
