PJ Anders Linder skriver idag om svaghetens moral. Det var Dick Erixon som myntade uttrycket i slutet av 90-talet. Hans essäuppsats är inte bara en käftsmäll mot den mentalitet som rådde just då, utan också en driven argumentering underifrån mot den svenska socialstat som tagit form under årtionden.
Denna har gjort de svenska medborgarna till ansvarslösa, på krav befriade klienter istället för individer och människor med äganderätt till den egna förmågan. Det finns inga svaga, offer eller förlorare menar Erixon. Alla kan göra en insats utifrån sina förutsättningar. Och alla kan förmodligen också skilja mellan arbeten av terapeutisk karaktär och riktiga jobb.
Den svenska socialstaten nådde förmodligen sin kulmen någon gång omkring millenieskiftet. Därför kan det inte vara fel att avrusta den på verksamheter knutna till yrken som arbetsterapeuter, psykoterapeuter och dietister, kort sagt sysselsättningar som på det stora hela taget fungerar som ersättning för civilsamhälleliga aktiviteter.
För att använda ett vanligt vänsterargument så kommer mäktiga intressen att motarbeta detta. I och med att gråterskan är en institution i vår socialstat så kommer det att handla om en utmaning mot det allra starkaste av intressen - det egna.
