Förre succéförfattaren Mikael Niemi slår ett slag för den regionala kulturella identiteten på NSD:s kultursida. Trots att det blir mer och mer svårt att hävda att det skulle finnas något specifikt "norrbottniskt", så fullföljer Niemi en tradition som mera går ut på att ta i så man nästan spricker och förneka ens mera genuina bakgrund. I artikeln talas visserligen om "hopkok" av olika bygder i Norrbotten. Men att mera konkret tala om vad det innebär att vara kalixdaling, tornedaling, malmfältsbo, pitedaling, luledaling eller same verkar inte bekomma Niemi. Det är synd eftersom bygden sannolikt betyder mer för de som bor inom regionen.
Detta leder oss över på frågan om kultur ska bekräfta eller utveckla. Regioninstitutionen framför andra, Norrbottensteatern, har mer eller mindre börjat gå mot sotdöden. Länge gick det bra med uppsättningar av dramatiker med vänsterbakgrund och anti-Stockholmsetablissemangsattityden. Vi kan det nu. Socialismen är död och kulturlivet i huvudstaden varken lika främmande eller bättre än allt annat numera. Förutsättningarna för att utvecklas på egen hand utan någon särskild regionteater är bättre än någonsin idag.
Vill Niemi och andra fortsätta och hävda att det existerar en norrbottnisk identitet så inte mig emot. Trots allt är det ju en födkrok att ägna sig åt dylikt. Mycket intressantare vore emellertid om fokus kunde sättas på kommunernas specialisering på kulturområdet. I annat fall blir identiteten hos många i nordligaste Sverige inte mycket mer än redan ingrodda föreställningar om hur folk är där.
