Försvarsministern avgick. Han kunde inte ta konsekvensen av en politik som dränerar hans departement på resurser. Rätt så. Men det handlar också om en konflikt mellan de gamla moderaterna (försvarsvänner) och de nya (mjuk makt).
Det finns flera sätt att se på saken. Ett är att se på regeringen endast som uttryck för sina personliga favoriter. En familjemedlem som ska försvaras. Detta perspektiv skulle kunna kallas underideologiskt.
Många i det oideologiska partiet kristdemokraterna tillämpar detta förhållningssätt till politiken, men dessvärre också en del ledarskribenter. Istället för Sverige mot Danmark är det borgarna mot sossarna som gäller. Allt övrigt oväsentligt.
Ifråga om politiska analyser är detta arbetssätt förödande. Inga krav kan någonsin ställas på att regeringar ska utföra det de föresatt sig. I och med att ens favorit sitter på regeringstaburetten kan ingenting vara fel. Favoriten, må det handla om Sverige eller ett parti, är ju alltid bäst.
Inom sporten går det här an men inom politikanalys är det förödande, och visar på i grunden auktoritärt förhållande till makten. Att regeringsmakt inte är något självändamål står inte klart för alla, särskilt om man jobbat för länge på distans på en landsortstidning.
